När Majvor skulle laga svävargröt

Jag heter Majvor. Hur gammal tror ni att jag är? Näää mycket äldre, för jag har fyllt 198 år. Det här som jag ska berätta för er, hände mig när jag var mycket ung. Jag skulle fylla tjugo år och fick min första viktiga uppgift. Vi tomtar lever för julen. Alla dagar på året arbetar man och förbereder sig för allt det viktiga som sker på julafton. Den nionde december när människorna ska förbereda lutfisken, lägga den i blöt så ska vi tomtar se till att renarna få sin magiska speciella ”Svävargröt” som gör att de blir lätta och kan flyga eller rättare sagt sväva upp i luften med den tunga julklappssläden och den tunga stora tomten.

Har någon av er sett släden med flygande renar på himlen, inte…? Förstår det är nog inte många som har får uppleva det. Jag har sett det med egna ögon många gånger och jag vet att det är möjligt och helt sant.

På morgonen tidigt den viktiga dagen den 9 december snöade det. Medan den stora morgonstjärnan Jupiter fortfarande belyste den glittrande snön traskade jag ut till det stora förrådet genom den tjocka snön. Receptet till renarnas magiska ”Svävargröt” hade jag placerad längst nere i min korg i en vacker liten låda av pärlemor. Jag öppnade locket på lådan och började läsa.

”Fyll en kanna vatten hämtat från det snabba vattenfallet ”Vinterfall” tillsätt två teskedar glitterpulver från yttersta fjädervingspetsen av Vråkstjärnhöken som är den snabbaste fågeln i världen. Tillsätt två skedar skrattkristaller och blanda allt med renarnas älsklings mat, blåbärsris eller kråkbär och rör ihop till en smaskig grötsmet.”

Mata dina renar med gröten när du ser den första stjärnan på kvällshimmelen visa sig.

Vråkstjärnhöken var redan då en mycket ovanlig fågel. Det sägs att man såg en sådan senast för 100 år sedan. Idag tror man inte ens att fågeln finns längre.

Jag tittade på hyllorna där burkar med olika örter och vätskor stod. Jag hittade genast hyllan där alla ingredienserna till Svävargröten låg samlade. Jag plockade ner glasburken med glitterstjärnpulvret av Vråkstjärnhöken och flaskan med Vinterfalls-vattnet och la dem i min korg. Jag tittade efter burken med skrattkristaller. När jag till slut hittade den såg jag att glasburken var vält, locket öppnat och burken helt tom. Jag kunde känna lukten som spred sig av skrattkristallerna. Det luktade lite juligt på något sätt. Jag tittade på golvet och såg små spår på trasmattan. Mössen hade varit framme igen, må tro de har haft skrattkalas, kanske har svävat upp i de höga träden och gjort bo där. För skrattkristaller gör att man skrattar och om man skrattar riktigt mycket så svävar man uppåt mot himlen.

Helt besviken lämnade jag förrådet och skyndade bort till tomtens hus för att meddela det hemska beskedet.

Jag bankade på dörren lika snabbt som mitt hjärta hade börjat slå. Jag hörde den gamla tomtens steg och hur han muttrande i skägget.

Smilas, vår stortomte öppnade dörren med skägget och håret rufsigt och okammat och fullt med sömngrus i ögonen. Jag hade glömt hur tidigt på morgonens det var.

”Och vad vill du så här tidigt på morgonkvisten Majvor? undrade han och avlutade med en enorm gäsp.

”Ärade stortomte Smilas, jag måste meddela, att… att skrattkristallerna är slut och jag tror mössen har…  jag vet inte hur….  och renarna… hur det blir… stammade jag fram.

”Jag förstår att du är orolig men kom in i värmen så ska vi se vad som kan göras,” sa han och ledde mig in.

Jag skakade av mig snön, tog av mig ytterkläderna och följde tomten till hans kontor.

”Menar du att mössen har lyckats stjäla alla våra skrattkristaller. Det var ytterst besvärligt. Hur ska vi då göra Svävargröt till renarna, ” frågade han fundersamt och försökte kamma sitt skägg med fingrarna.

”Vi kan ju ordna några skrattkvällar till innan jul. Kanske hinner vi samla kristaller så det räcker. Kanske redan i kväll” sa jag ivrigt.

”Ja så får det bli, under tiden ska jag fundera på fler lösningar om det inte skulle fungera.” sa han och började skriva ner något med sin gåspenna.

Jag nickade, tackade och gick tillbaka till mitt lilla hus. Det blir en svår uppgift när man måste skratta. Att skratta på beställning är det något av det svåraste som finns tänkte jag.

Vi brukar ta fram den stora skrattglasskålen de kvällar skrattet kommer helt av sig själv på berättarträffar och sommarkvällar då vi alla har roligt tillsammans. Skrattkristallerna växer av vårt skratt och den gemensamma varma glädje och kärlek som vi sprider.

Vi provade samma kväll och ett par kvällar därefter men ingen orkade skratta. Vi berättade roliga historier men de var inte längre så roliga och ingen hittade skrattet.

Jag återvände till stortomten Smilas och undrade om han visste vad vi skulle ta oss till.  Smilas ville skicka iväg mig på uppdrag. Han skulle skicka bud till tomtar både i närheten och ner mot söder och be om hjälp. Jag tackade ja till uppdraget och reste i väg.

Till min förvåning så var skrattkristaller svåra att få tag på, många hade brist på glitterpulver av Vråkstjärnhökens fjäder också. När jag slutligen kom till Skånes tomte Helge som den sista platsen där jag skulle söka efter hjälp blev jag förvånad över Helges förslag.

”Jaha,” skrattade Helge. ”Jag har då aldrig förstått hur ni får era renar att flyga över himlen, sånt trams. Jag föreslår att ni använder våra tama gäss, utmärkta flygare. Jag har försökt övertala Smilas för länge sedan att förlita sig på flyg-gäss. De är starka och pålitliga. Jag lånar gärna ut dem till er.” sa han med skägget skakande av skratt.

Jag sov över i storstugan hos de skånska tomtarna och drömde om en tomtesläde dragen av åtta grågäss. När jag vaknade visste jag att det kunde vara möjligt.

Redan samma morgon reste jag hem igen. Jag styrde gässen med en fast hand och de följde mina rörelser. Vi hittade hem och släden landade smidigt och vackert långt innan tomtefolket hade vaknat.

Jag gömde släden och gässen i stallet för jag ville överraska alla.

I den stora salen hade alla samlats och jag skred in och berättade mitt budskap.

”I år har vi möjlighet att låna den skånska tomten Helges tama grågäss som ska flyga upp med tomten Smilas och julklapparna i släden.” sa jag och väntade på att tomtefolket skulle jubla och tacka mig för att jag har räddat julen.

När jag hade sagt det kände jag hur alla rörde sig nervöst. En stund var det helt tyst. Tomten Smilas reste sig upp. Under det tjocka vita skägget såg jag hur han hade börjat le.

”Nu måste du väl i alla fall skoja med oss Majvor. Nu har du verkligen hittat på ett sätt att få oss att skratta. ”Einar, snälla skynda dig att ta fram skrattskålen. Det här var så underbart roligt, ett underbart sätt att skämta, sa han till min pappa Einar och brast i ett glädjeskratt som spred sig över hela stora salen.

Bara en stund senare kunde man se hur små skrattkristaller poppade upp i glasskålen, precis som små popcorn, fast skrattkristaller är mindre och brunröda.

Jag smög ut för att hämta gässen. Alla stod upp och gapade. Det blev tyst i rummet när jag visade fram de åtta gässen.

Vi fick ihop endast en sked skrattkristaller vilket betydde att vi bara kunde mata fyra av våra renar.

Det året flögs släden av både renar och gäss. För vartannat par var renar och vartannat par var gäss.

Och om du tittar riktigt noga på julaftonskvällen så är det mycket möjligt att du ser ett gäng gäss flyga med tomtens släde, för fågeln Vråkstjärnhöken finns inte längre och skrattkristaller är såå svåra att få fram.